ni, ni, ni...

ja, jag sa ju tidigare att det skulle upp en dikt jag skrivit dock censurerad och så.
jag har bestämt mig för att skita i det. av olika skäl.
där några råkar vara, att jag såg att den var skriven på fyra sidor i mitt lilla lilla block. samt att jag insett att det är skit samma. vad skulle lägga upp en dikt om kärlek och de känslor jag har/känner att jag inte ville ha för att de tar kål på mig för någon göra.

att efter ha sjunkit in i förälskelsen och sedan ha den till att såra en och försvara allt och hitta lösningar och försöka förvrida det. på något sätt så känner jag mig bara dum att jag har inte bara en gång utan två, skall ha tänkt "det är bara ett skämt, det är inte så. det kan inte vara så." när det helt klart inte är så. första för snart tre årsedan när den största kärleken i mitt liv fick avlivas. för er som inte vet så är det då riktat till min allra bästa vän, vår lille gråa roliga och helt underbara fyrbente vän alltså våran hund. samt den andra gången när det jag älskade bröt detta band. detta va inte bara en månad utan snarare 5 eller 6 månader. för att öppna upp för någon annan och kli kär på nytt för att det bara ska falla ihop och göra ont. att känna att det va den ända chansen och lova att inte "gå vidare och försöka".

jag spyr på kärleken nu. orka med den. till nittio procent så gör den bara ont ändå.
när vänner kan ignorera än bara för att de känner för det eller när kärleken slår över och river stora sår.

en värld där kärleken betyder sår. det får en att fundera över om man kanske ändå hade det bättre före. när inget spelade någon roll och man inte brydde sig.
istället för att gå och fundera över vad man gjort för fel. samt vad man kunde gjort annorlunda. bara för att det som spelade roll och betydde världen för en.

"death is imminent, sleep is just a step closer" - me, said to my self.

jag har sett nödutgångs skylten men fruktat att ta den för vad som finns på andra sidan och om det skulle riva en skåra på denna sida.

hur kan det komma sig att samma kärlek kan få en att vilja vara på båda sidorna?
varför ska en ny positiv sak bara orsaka en ny negativ/plåga och sedan bara tappa luften och lämna två revor efter sig och lätta upp på ett gammalt sår?

livet är som en ända Rube Goldberg maskin där en sak leder till en annan och startar en ny process.

jag antar att jag som så många andra vill ha något att älska, något att krama och tycka om. oavsett om det skulle vara en hund eller en människa.

att kramas och kyssas/pussas är ju bland det bästa som finns i världen. känna ömhet och att vara omtyckt.

ja, som det en gång som citerade "du gavs detta liv för att du va den ända stark nog att leva det" men vem fan skulle kunna leva detta. att alltid vandra i motvind och att bara precis ha orken att nå runt nästa krök för att se vad som väntas.